Givande
Detta är tillägnat till dig våldtäktsman - rör inte min kropp
Skakande som ett asplöv
En 23årig tjej med blandannat panikångest och diagnosen anorexi, som för tre veckor sedan mitt i natten fick en extrem panikångest attack med flashbacks från ett sexualbrott som hon varit utsatt för.
Hon såg precis exakt allting framför sig och flashbacksen var så extrema så att hon till och med såg förövaren. Hon såg förövaren stå där i vardagsrummet fast att han egentligen inte ens var där. Men för henne så kändes det som att det var på riktigt, för henne så kändes det precis som det gjorde då när hon blev utsatt för det där brottet.
Tjejen fick panik och sprang först ut, men sprang in lika fort igen. Hon greppar tag i sina mediciner och började fundera på om hon skulle ta en överdos, men då fick hon istället ännu mer panik. Hon blev rädd för sig själv, hon blev rädd för sina egna känslor - för hon vill ju inte försvinna, men smärtan som hon just då kände var så enorm och tårarna bokstavligt talat sprutade ut. Hon var så fruktansvärt panikslagen så att hon till och med skakade som ett asplöv.
Det blev tillslut ambulans in till psykakuten. När ambulansen kom fram skakade hon fortfarande som ett asplöv, hela hennes kropp bara skakade och skakade pga den rejäla flashbacksen som hon hade fått. Ambulans personalen försökte få henne lugn och den ena ambulanspersonalen frågade även henne flera gånger så hon verkligen lovar att hon inte tagit någon överdos, men det hade hon inte gjort trots att hon först hade tänkt det. Hon kände även så otroligt mycket skam och skuld över att hon ens kunde tänka tanken på en överdos.
Även fast att hon aldrig tog någon överdos så kände hon ändå ångest över att hon ens började tänka tanken på det. Hon kände sig så egoistisk även fast att hon egentligen innerst inne vet att det inte handlar om egosim.
För det handlar ju egentligen om att man för stunden ser så svart så att man inte vet vart man ska ta vägen, man tror att enda sättet att bli av med smärtan som man känner inom sig är att försvinna. Så hon vet egentligen att det inte handlar om egoism när man får sådana mörka tankar, men ändå så kände hon så fruktansvärt mycket ångest över att hon ens kunde komma på tanken.
Men det hon inte får glömma av är hur stark hon faktiskt är, för hon vågade faktiskt ta emot hjälpen genom ett rop på hjälp utan o göra några handlingar av dem sjuka tankarna. Hon vågade faktiskt följa med ambulansen in till psyk och bara det är ju ett tecken på att hon faktiskt inte vill försvinna. Ambulansen kom iallafall och dem tog även med henne och körde därefter in henne till psykakuten där dem sedan bedömde att hon skulle läggas in och tjejen som ni just nu läser om är jag Sofia.
Varför skriver Sofia om detta?
Anledningen till att jag skriver detta inlägget är för att jag vill att ni andra med liknande problem ska veta att ni inte ska behöva skämmas. Ni ska inte behöva skämmas för att ni kanske precis som jag kan få sådana mörka tankar. Ni ska inte behöva känna skam och skuld för det.
Att man kan få så mörka tankar är inte ens egna fel och det är även faktiskt vanligt att man kan få så mörka tankar när man mår jätte dåligt, och man kan faktiskt inte heller hjälpa att man mår psykisk dåligt och just därför så är det inte ens egna fel att man kan få mörka tankar - utan det här handlar om en psykisk sjukdom som man inte själv kan rå för eftersom att man inte själv väljer att man ska må så psykiskt dåligt.
Man väljer inte själv att man ska få cancer eller andra fysiska sjukdomar, men man väljer heller inte själv att man ska få psykiska sjukdomar, och man väljer heller inte att man ska få så där mörka tankar om att man vill försvinna från världen. För varför skulle man självmant välja att må dåligt? Det är faktiskt ingenting som man väljer själv och just därför ska man aldrig någonsin klandra någon som kan få så mörka tankar - för personen kan inte rå för det.
Hade man kunnat rå för det så hade man isåfall gjort någonting åt det med en gång så man slapp känna så. Men nu är det faktiskt inte så enkelt och det är heller inte konstigt att jag den gången kände som jag kände med tanke på den kraftiga flashbacksen som jag fick från våldtäkten och speciellt inte när jag såg honom stå där i vardagsrummet fast han egentligen inte ens var där, då är det inte så konstigt att jag fick dem där mörka tankarna.
Jag har aldrig någonsin pratat om vad som egentligen hände under övergreppet med någon i min närhet och det är faktiskt inte konstigt att jag ibland kan må såhär. Jag har kommit riktigt långt i mitt tillfrisknande, men att jag ibland kan må sådär fruktansvärt dåligt är inte konstigt. Det jag blev utsatt för är någonting som alltid kommer finnas med mig.
Det kommer bli lättare att hantera med hjälp av en trauma bearbetning som jag ska få gå, men hur mycket jag än lär mig att hantera det och hur mycket jag än lär mig att leva vidare med det som hänt så kommer det ändå alltid finnas med mig i bagaget och jag kan inte rå för att det som jag blivit utsatt för har fått mig att må såhär dåligt.
Det är inte mitt fel. Det är förövarens fel och ingen annans - för även fast att jag är väldigt duktig på att klandra mig själv för det som hänt så vet jag samtidigt innerst inne att ingenting av det som hände är mitt fel. För det är inte mitt fel och det kommer aldrig att bli mitt fel heller - och jag vet att det kommer att komma en vacker dag då jag mår så mycket bättre, jag vet att det kommer att komma en vacker dag då jag vinner denna kampen.
Jag vet att jag kommer vinna kampen mot både psykisk ohälsa och anorexi och jag vet att jag även kommer klara av att leva vidare med det som jag blivit utsatt för med hjälp av trauma bearbetningen som jag kommer få gå - för jag ÄR stark och jag klarar så mycket mer än vad jag själv tror, och det kan jag garantera att ni andra också gör. Så ge aldrig upp - för tillsammans är vi starkast. <3
Läs gärna Sofias blogg